Jag ståendes framför Tollare.

Tollare gård – Inga Frumerie berättar

Besökte Tollare gård, det finns mycket att skriva om Tollare men ingen har nog gjort det så bra som min farmors moster Inga Frumerie. Därför låter jag hennes egna ord få illustrera detta besök, det låter som följande:

När jag nu på äldre dar vistas i Stockholm året runt tänker jag ofta på vår sorglösa barndom- och ungdomstid. Då ansåg man det självklart att under somrarna alltid vara på det kära Tollare. Man beklagade uppriktigt alla som var tvungna att bo i stan under sommaren. Varför älskade vi Tollare så mycket? Det var väl inte enbart dess sällsynt vackra belägenhet nära sjön och de trivsamma rummen. Där hade vi nästan obegränsade möjligheter att leva ett sorglöst dagdrivarliv, och vi hade nära nog fullständig frihet att röra oss fritt. Vi älskade djuren och hälsade dagligen på i stall och ladugård. Under regniga dagar lekte vi på höskullen och kom hem dammiga, kanske med höstrån i håret och en lukt av stall och ladugård i kläderna.

Jag ståendes framför Tollare.
Här står jag framför huvudbyggnaden på Tollare

Det var visserligen ett nödvändigt ont att bo i stan under vintern, men stor var glädjen när vi fick flytta ut till landet. Ofta flyttade man i början av maj och stannade kvar ända in i september.

Tollare sett från sjösidan.
Tollare från sjösidan med del av den stora grönytan Tidigare var här en fin park

Tollare var ursprungligen en bondgård, men ombyggdes under mitten av 1800-talet till så kallad ”Italiensk stil”. Min pappa köpte gården 1895 av grosshandlaren Artur Frestadius. Egendomen omfattade cirka 500 tunnland, varav 100 var öppen jord. Till gården hörde två utgårdar, Kåktorp och Tillydalen, som var utarrenderade.

Arkitekturen på Tollare.
Här ser man närmare den fina arkitekturen på Tollare går i så kallad Italiens stil

Huvudbyggnaden är som vackrast från sjösidan, där den syns belägen överst på de grönskande sluttningarna mellan två relativt höga bergspartier. Dessa partier stuper brant ned mot Skurusundet och Lännerstasundet på vissa ställen. Från dessa berg har man en härlig utsikt över sunden samt de vackra holmarna Mårtens holme och Fisksätra holme. Mårtens holme tillhörde Tollare och var ett populärt utflyktsmål.

En gammal kägelbana på Tollare.
Kägelbanan på Tollare som renoverades 1909

Från ångbåtsbryggan ledde en väg, kantad med alar, fram till en öppen plats framför tvättstugan med klappbryggan. Denna låg vid en rätt hög kaj, där bror Henriks segelbåt och kusin Carl Adams motorbåtar hade sina platser. Som små barn tillbringade vi inte mycket tid vid tvättstugan, men när vi blev äldre hjälpte vi till med att lägga handdukar och servetter till mangel, dra lakan och stryka näsdukar. En av våra tjänsteflickor sade en gång till Märtha: ”Fröken Märtha som är så snäll, vill hon hjälpa mig med tvätten?” ”Ja, men det är väl Ingas tur?” svarade Märtha. ”Ja, men fröken Inga, hon bara sjunger.” Hjälpen blev nog därför begränsad.

Skurusundet sett från Tollare.
Från baksidan av Tollare kan man blicka ut över Skurusundet Till höger skymtar man Duvnäs udde

Jag nämnde Carl Adams motorbåtar. I tio år, från 1898, hyrde han en lägenhet i trädgårdsmästarbyggnaden bestående av två rum, kök och två vindsrum. De tre kusinbarnen Gösta, Dagmar och Vava var våra ständiga lekkamrater. Carl Adam skaffade sig, som sagt, tre motorbåtar, som alla märkligt nog fick plats vid den lilla kajen, där även Henriks segelbåt låg förtöjd. På andra sidan tvättstugan fortsatte vägen till badhuset. Efter att ha passerat en ytterligare båtplats för våra roddbåtar, Tollare I och Tollare II, samt Carl Adams gamla roddbåt ”Inga”, som jag knappt minns att vi använde. Jag tror den försvann när motorbåtarna gjorde entré. Jag tror aldrig det fanns fler än tre motorbåtar samtidigt. Jag minns namnen: ”Heriticmi” (namnet baserat på den första bokstaven i varje syskons och mitt namn), ”Primula”, ”Aida”, ”Esterella” och ”Valis”. 1908 blev lägenheten för trång för Carl Adam och han köpte en villa, ”Talludden”, vid Kodjupet.

Paviljongen på Tollare.
Den här paviljongen som står nere vid bryggan tror jag med största sannolikhet är den lekstuga Inga Frumerie berättar om i sin bok

Låt oss återvända till badhuset. Från där gick en vacker stig ut till en udde där vi ibland vistades. Från udden kunde man via en liljekonvaljedal klättra upp till utsiktsberget. Vi går tillbaka till tvättstugan och tar landsvägen uppför den branta backen. Vi svänger sedan till vänster över en liten bro in i den vackra parken, där två smala gångvägar kantar den stora gräsmattan framför huvudbyggnaden. Till vänster kantas vägen av spaljéträd (päron) och bakom dem står kägelbanan, som i min tidiga barndom såg sliten och förfallen ut. Den renoverades, jag tror runt 1909, och blev väldigt elegant. Det spelades mycket kägel och det fördes protokoll. Stora punschbrickor bars ut av tjänsteflickornas starka armar. När det slogs bataljon, följde ljudliga hejarop och skålningar, och detta fortsatte tills mörkret föll. Vi barn fick ibland smaka lite punsch blandat med vatten.

Tollare från sjösidan.
Tollare sett från sjösidanbaksidan

Men nu måste vi återvända till den lilla bron för att följa den ”stora” landsvägen vidare över ägorna. På vänster sida om landsvägen, när man kommer från sjön, ligger en del av trädgården, avgränsad mot vägen av ett stort dike och en häck. På motsatta sidan fanns den så kallade iskällaren och ”gymnastiken”, vidare tennisplanen (tyvärr med felaktiga mått). På en liten kulle låg lekstugan, en åttkantig paviljong, bredvid en brunn. På andra sidan av vägen fanns en större byggnad som innehöll två dass med respektive två och tre hål, en slöjdbod, en annan bod med en uppgång till en vind, en pissoir och ett pumphus intill ankdammen. Vägen fortsatte sedan förbi rättarbyggnaden, stall och ladugård som var förenade i samma byggnad. Den innehöll också en stor höskulle med avskiljning särskilt för hästarnas hö. Stallet hade plats för sex hästar, en selkammare och ett mindre stallutrymme. I vagnslidret förvarades landån, wursten, korgvagnen, den skånska vagnen, slädarna, racken, den lilla släden och mjölksläden. På andra sidan stallet låg tröskverket, vandringen, mjölkkammaren och ladugården med plats för 11-12 kor och en kalvkätte. Bakom huset låg den stora gödselstacken.

Denna anläggning låg så långt ifrån huvudbyggnaden att man aldrig stördes av någon lukt från uthusen.

Från ankdammen ledde en väg från rättarbyggnaden förbi den häckomkantade trädgården till huvudbyggnaden med dess två flyglar, uppför en brant backe fylld med prydnadsträd och fruktträd. En vindkast och en vattencistern låg till vänster. På höger sida av backen stod frodiga plommon- och bigaråträd samt några äppelträd. Vidare fanns där ett växthus, en liten damm, en redskapsbod och sist trädgårdsmästarbostaden. Detta hus innehöll två lägenheter; en med två rum och kök och den andra med ett rum och kök på nedre botten och två små vindsrum uppe. Lite till höger om denna byggnad stod en något förfallen byggnad, toppad med vällingklockan, som innehöll ett enkelt sovrum där Carl Adams jungfrur bodde, ett dass och ett tidigare hönshus. På andra sidan vägen, snett emot växthuset, ledde en smal trädgårdsgång till Tant Ida Frestadius barnhem. Tollare hade sålts under villkor att detta lilla barnhem skulle få stanna kvar. Dessutom skulle en bostad i stora byggnaden med två rum på nedre botten, en glasveranda och tre sovrum en trappa upp, samt kök och skafferi i en av flyglarna, disponeras (hyras?) av Tant Ida.

Jag bör även nämna att nära växthuset fanns drivbänkar och några trädgårdsland. Framför huvudbyggnaden låg en stor gräsplan där majstången restes vid midsommar. På andra sidan av gräsplanen låg sparrisbäddar, trädgårdsland och en mängd blommor. Åt sjösidan framför huvudbyggnaden låg vackra planteringar av rosor, både stamrosor och låga buskar, stora prydnadsträd (lagrar) och några mindre växtgrupper på gårdsidan, samt så kallade tapetgrupper av småväxter och dracenor framför sjöverandan.

Vägen förbi ladugård och stall fortsatte utmed några åkrar och lövdungar till granngården Lännersta. En annan väg gick förbi trädgårdsmästarens bostad och barnhemmet, och den ledde till granngården Eknäs. Vid ett vägskäl svängde vägen skarpt och längre fram mötte den Lännerstavägen. Dessa vägar bildade tillsammans en stor trekant och var en populär rutt för kvällspromenader. Det var en allmän väg, men under min barndom var den sällan trafikerad.

I trädgården växte det många bärbuskar, stora land med jordgubbar och grönsaker, hallonbuskar och saftiga meloner. I orangeriet fanns persikor och vindruvor. Tollare var verkligen ett underbart ställe!

Många av gårdens produkter användes till familjens och gårdsfolkets konsumtion, medan en del såldes till sommargäster. Det var samma sak med mjölken. Mjölkräkenskaperna sköttes först av Ida, sedan av Märtha och slutligen av mig. Trädgårdsprodukternas försäljning hanterades av trädgårdsmästaren. Den säd som odlades användes huvudsakligen som foder till djuren. Under min barndom hade vi några oxar som dragdjur, men vi hade varken får, höns eller grisar. När en kalv föddes blev vi alltid mycket glada och ville se den så snart som möjligt. Under våra söndagsbesök på våren njöt vi särskilt av att se de vackra Maréchal-Niel-rosorna blomma. Samtidigt brukade de första luktviolerna visa sig på den stora gräsmattan. Dessa violer hade så korta stjälkar att man endast kunde göra små buketter av dem, bundna med bast, och de placerades sedan i flata skålar där de spred en underbar doft. I den så kallade plommonbacken fanns både plommon och bigarråer. Bland plommonen fanns en särskild sort som var större än vanliga plommon, ovala och med en fantastisk smak. Jag vet inte vad de kallades och jag har aldrig sett dem någon annanstans.

Det fyllde mig med sorg när jag, flera år efter att vi lämnat Tollare, fick höra att alla träd i den vackra backen hade fällts.

Men nu ska vi inte tänka på sorgliga saker! Låt oss istället gå in i lekstugan och sedan göra ett besök i själva boningshuset. Ja, den lilla lekstugan på sin kulle var ju ett kärt tillhåll för oss barn. Där fanns en liten dockspis, som dock inte var installerad eftersom Pappa var rädd för eldfaran. Ibland serverades det ”låtsasmat”, mestadels bär med socker och mjölk. Stora så kallade engelska krusbär fick agera som ägg och så vidare. En liten skänk med dockservis fanns där, flera docksängar, varsin stor docka, en baddocka, ett bord med små stolar och en gungstol där vi själva kunde sitta. Mycket fick rum i lekstugan. Små kristallvaser hade vi som vi ibland fyllde med blommor. Ibland hade vi storstädning, skurade golvet och dammtorkade ordentligt.

När vi blev äldre lockade kanske gymnastik mer. Fönstren i lekstugan hade olikfärgat glas. På väggarna hängde söta tapeter med illustrationer och texter som: ”Pussy cat, pussy cat, where have you been?” ”I have been to London to see the queen.” ”Pussy cat, pussy cat, what did you do there?” ”I frightened a mouse under her chair”, vilket var näpet illustrerat.

När Märtha och jag sommaren 1904 reste till Norge med Mamma, fick vi varsin docka klädd i norsk nationaldräkt. Märthas docka hette Bergljot, min hette Karen. Våra stora dockor, som tidigare hade fått de fina hattarna från Paris – som jag berättat om – hade även fått eleganta promenaddräkter av gendarmeriblått ylle med små guld knappar. Under hade de linne och byxor, de sistnämnda knöts med band i midjan.

Ivar hade som yngre börjat snickra små segelbåtar, till vilka Mamma sydde segel. När båtarna var färdiga, bars de ner till sjön av Ivar, med beundrande små syskon och lekkamrater runt sig. Så många som fick plats hoppade i roddbåten. Sträng disciplin rådde. Alla satt tysta och lugna. Vi såg med stort intresse på när Ivar rodde långt ut i farleden, varefter de små båtarna sjösattes för en slags kappsegling. Detta sysselsatte oss mycket och länge. I efterhand tycker jag det är märkvärdigt att Mamma aldrig var orolig när vi gav oss ut på egen hand. Bara vi hade någon äldre med oss, och på Ivar litade hon fullständigt.

Ibland lekte vi ångbåt. Vi rodde längs stranden och lade till vid ”låtsas-bryggor” som ”Alen”, ”Flickan i berget”, ”Norra och Södra Bergudden”, ”Franska stenarna” och så vidare. På vissa ställen var stranden så brant och otillgänglig att man fick vänta tills båten kom tillbaka för att kliva ombord igen. När de riktiga ångbåtarna passerade, var det ett populärt nöje att ro ut och gunga i vågorna.

Vi badade gärna, men mest i den mörka och kalla bassängen. Jag var rätt klen och eftersom jag en gång haft reumatisk feber och knölros, fick jag inte bada kallbad under hela sommaren. Jag fick lov att gå klädd i tjocka kläder och svarta yllestrumpor. Detta var orsaken till att jag lärde mig simma först när jag var äldre. En viss medfödd rädsla bidrog också till att det tog tid innan jag kunde följa Märtha och våra oskiljaktiga vänner, Nunne och Ebba Wallenberg, som ofta var våra gäster under somrarna då vi badade flitigt tillsammans.

Vi blev ofta bjudna hem till Wallenbergs, först i Saltsjöbaden där de bodde i en stor trevlig villa precis vid Baggensfjärden. Sedan deras farmor, fru Anna Wallenberg född von Sydow, hade avlidit, övertogs den vackra egendomen Malmvik på Lovön av våra vänners far, häradshövding Marcus Wallenberg. Märtha och jag var ofta gäster på det vackra Malmvik.

1910 tillbringade Märtha några betydelsefulla veckor i Lovö prästgård där hon tillsammans med Nunne och andra jämnåriga vänner bereddes för sin första nattvardsgång hos prosten Bruncrona. Det blev en vacker och högtidlig akt i den lilla kyrkan. Många föräldrar och syskon till konfirmanderna var närvarande, och jag tror att kyrkan var fullsatt. Efteråt hölls ett stort kafferep vid prästgården.

På våren 1911 avslutade Märtha sin skolgång, och på hösten reste hon till Dresden, vilket jag tidigare berättat om i hennes kapitel.

Sommaren 1914 hade vi besök av mademoiselle Maine Guy, som var bjuden att gästa oss några veckor. Hon kom till midsommar och deltog entusiastiskt i våra danser på gräsplanen. Plötsligt snubblade hon på den något ojämna planen och vrickade foten. Som tur var bodde Idas vän, gymnastikdirektör Ingeborg Ericsson, i Stockholm och kom ut för att massera Maines fot. Jag är osäker på hur länge detta pågick, men jag tror att vi efter en tid kunde göra åtminstone några utflykter. När Maine tillfrisknat tillräckligt för att kunna fortsätta sin resa till andra svenskar, verkade det som om hon skulle kunna återvända till Paris som planerat. Men sedan bröt kriget ut och alla gränser stängdes. Precis som många andra utlänningar var Maine därför tvungen att stanna kvar i Stockholm. Hon försörjde sig genom att ge språklektioner, vilket jag tidigare berättat om.

Tollare Interiör

Var så god och stig in! Tamburen var i min tidiga barndom mycket liten, endast ett utrymme för ytterkläder. Till vänster fanns en dörr till ett fönsterförsedd s.k. speceriskåp. Intill utrymmet för ytterkläder började trappan till övervåningen. Under trappan fanns en mindre skrubb, där krocketspel, tennisbollar, rackets m.m. förvarades. Vidare fanns ett litet bord med en spegel ovanför, ett inbyggt porslinsskåp och svängdörrar in till den stora matsalen (10 x 10 m), som saknade fönster men hade 10 dörrar, varav 8 med stora fönsterrutor. Den hade ett vackert parkettgolv och en öppen spis med en stor infälld väggspegel.

Till höger låg en stor inbyggd glasveranda möblerad med rottingklädda, lätta möbler, två soffor med små 8-kantiga bord framför, två gungstolar och några mindre stolar av ek. Ett flertal krukväxter dekorerade verandan. Under varje fönster fanns uppfällbara bordsskivor. Vid stora kalas brukade vi barn sitta här.

På väggen mittemot kakelugnen i matsalen stod pianot mellan två dörrar: en som ledde till skrivrummet, ett mörkt och kallt rum, och en annan till björkrummet, möblerat med björkmöbler klädda i ljus, blommig kretong. Matsalen var även möblerad med minst 12 rottingklädda svarta stolar, ett stort runt mahognybord, två serveringsbord av ljus mahogny och två små runda järnbord.

Förmaket hade en Karl Johan-soffa med fåtöljer, ett par taburetter och ett ovalt divansbord. Biljardrummet inrymde en stor biljard, en röd sammetslänstol, en lång soffa med tillhörande stolar i sen rysk empirestil och en vacker gustaviansk byrå.

Biljardrummets tapeter var av en kraftig gendarmblå färg med guldstjärnor. Jag har sett liknande tapeter på Rosendals slott. Lamporna i matsalen var av en äldre gjutjärnstyp.

Efter några år genomgick tamburen en förändring: speceriskåpet togs bort och ersattes av ett rymligt kapprum. Skrivrummet var framförallt möblerat med en soffa i päronträ, en sengustaviansk skrivstol och ett amerikanskt skrivbord.

När vi går uppför trappan till övervåningen finner vi ett stort utrymme med en linneskåp, garderob och ett TC. Det fanns flera sovrum, inklusive en barnkammare och ett rum för Carin och troligtvis Ida.

I barnkammaren fanns det två garderober, en stor kakelugn och en stor byrå. Tvättställ med tillbehör fanns i alla sovrum, och tjänstefolket hade uppgiften att tömma de stora hinkarna i en slasktunna utanför köksflygeln.

I rummet som vette mot gården på övervåningen låg Thord och Ivar, och i det lilla rummet intill låg Ragnhild. De flesta rummen var trevligt möblerade, många med bekväma soffor. I flera sovrum hade vi vita bomullsgardiner med en röd bård i kanten. I sängkammaren matchade gardinerna möbelklädseln. Den stora soffan i sängkammaren var av obestämd typ. Där fanns också två emmastolar, ett ovalt divansbord, mammas lilla sybord och en vacker Karl Johansbyrå av mörk mahogny med mässingslister och tillhörande spegel, samt ett vackert gustavianskt spelbord. I en alkov stod föräldrarnas stora dubbelsäng i mahogny.

I huvudsak var detta huvudbyggnaden. Men det fanns också två stora flyglar. Den södra, köksflygeln, innehöll ett stort rum med väggfast bänk där lampor putsades och blommor ordnades m.m. Vidare fanns det garderob, porslins- och linneskåp. I byggnadens längdriktning låg det stora frukostrummet där det, förutom buffé och stolar, fanns ett stort ovalt bord och – gissa vad? – naturligtvis en stor Karl Johanssoffa! Två fönster, ett mot norr och ett mot öster. I det första rummet, som kunde ses som ett serveringsrum, fanns en lucka i golvet där det förvarades en imponerande mängd vin- och spritflaskor. Ivar döpte detta utrymme till ”Gustaf Vasa-källaren”. Sedan kommer vi in i det stora köket med vedspis, stor vedlåda, två väggfasta skåp, ett stort diskbord av zink, några diskbaljor av koppar och zink, en stor vattentunna, och mitt på golvet ett stort bord samt ett mindre bord vid fönstret mot söder. Ett stort skafferi och en ännu större handkammare fanns också där. Utanför köksfönstret var en stor veranda med bord och bänkar där personalen oftast åt sina måltider när vädret tillät. Där satt vi ofta när vi hjälpte till att rensa krusbär, jordgubbar eller skar rabarber som sedan konserverades i flaskor. En brant trappa ledde ned till källarutrymmen, bland annat en speciell vinkällare och ett rum med en filtreringsapparat för dricksvatten.

Från samma våningsplan som köket ledde en trappa upp till övervåningen. Där fanns åtminstone tre jungfrukammare där det, förutom sängar och stolar och Karl Johanssoffor, även fanns vad Märtha brukade kalla ”pottskåp”. Ovanför köksverandan fanns en stor altan för tjänstefolket. I ett stort förråd förvarades smutstvätt. Flertalet gånger under sommaren skedde stor tvättning. Då transporterades tvättgodset i stora säckar, som lastades på en arbetsvagn som en häst drog, ner till tvättstugan. Där fanns stora bykar, och ibland anställdes en eller två extra kvinnor för att hjälpa till med tvätt och mangling av kläder som sedan hängdes upp för torkning. Efter att tvätten hade torkat nog, bars den in i tvättstugan för sortering. De kläder som skulle mangelstrykas lades åt sidan och sedan hjälpte vi till att sträcka ut lakanen och förbereda handdukarna för mangling. Kusken Andersson skötte den stora mangeln i ett rum intill den större delen av tvättstugan. Ett litet strykjärn eldades upp och värmdes, och vi barn fick vara försiktiga så att vi inte brände oss. När vi blev äldre hjälpte vi även till med strykningen. Det fanns många trådgardiner som efter tvätt bars upp till vinden i den norra flygeln, där de syddes fast i stora ramar tills de hade torkat ordentligt. Tvätten var ett stort arbete.

Alla som arbetade med detta behövde naturligtvis mat- och kaffepauser. Det bakades mycket hemma. Allt var generöst, och inga livsmedel ransoneras förrän under första världskriget. Mamma hade förtroende för sin personal och jag tror att de flesta av våra anställda var skickliga och arbetsvilliga.

När jag nu vid beskrivningen av köksflygeln kommit in på husliga sysslor, jungfrukamrar med mera, kanske jag kan tillfoga några ord om personalen. De betydde så oändligt mycket för att allt skulle kunna fungera på en liten egendom. Egendomen låg visserligen ungefär 1 1/2 mil från Stockholm, men var helt beroende av ångbåtar, roddbåt eller hästskjuts för transport till järnvägsstationen på fastlandet. Det fanns kort sagt inga bekväma kommunikationer. Personalen kallades aldrig ”pigor”. Ordet ”hembiträde” var inte uppfunnet och ”jungfru” hade ingen nedsättande klang. De betraktades som en del av familjen, som man alltid var hövlig mot och kanske även skämtade med. I 10-årsåldern, eller kanske något tidigare, fick barnen börja bädda sina sängar, hjälpa till med tvätten, stoppa strumpor och vid behov assistera vid servering. Varje sommar kom någon av de gifta systrarna på besök, åtföljda av en tysk barnjungfru. Vi var ofta minst 15 vuxna eller nästan vuxna, plus några småbarn. Allt skulle skötas; maten skulle lagas, serveras, diskas och plockas undan. Varenda vattendroppe skulle bäras. Kusken tog hand om vatten och körde även slasktunnan. Varje kväll efter middagskaffet bars brickor med punsch och vatten ut på verandan eller till kägelbanan. På söndagar hade vi ofta middagsgäster från stan, som först skulle bjudas på kaffe med dopp. Vid sådana tillfällen kunde kuskens fru hjälpa till i köket.

Men nu borde vi lämna köksflygeln för en stund och röra oss över gården till den andra flygelbyggnaden. På gården stod två stora popplar, som, efter vad jag hört, hade planterats antingen av Tant Ida eller av hennes mamma som barn. De är numera nedhuggna. Båda flyglarna var förbundna med huvudbyggnaden genom korta pelargångar. I den norra flygeln fanns också ett stort kök, avsett för Tant Ida Frestadius. Vi barn gick aldrig in i Tant Idas domäner utan inbjudan. Vid större tillställningar, som till exempel Pappas födelsedag den 8 augusti, var Tant Ida alltid inbjuden. Trots 23 års umgänge diskuterades aldrig titelbortläggning mellan Tant Ida och Pappa. Mamma och Tant kallade varandra vid förnamn. Tant Ida sade ”du” till Mamma, men Mamma sa alltid ”Ida”.

Längre fram ska jag berätta mer om Tant Ida och hennes barnhem. Nu kommer jag att beskriva den delen av norra flygeln som tillhörde oss. Förutom Tant Idas kök fanns det i flygelns bottenvåning två stora rum. Ett rum hade fönster mot norr, det andra hade fönster mot öster och söder. Dessa rum beboddes växelvis av Henrik, någon tillfällig gäst eller någon av de tyska syskonfamiljerna.

På vinden ovanför dessa rum hade vi, eller kanske främst jag, ett paradis. Där spelades nämligen teater. Tidigare hade Thord varit teaterdirektör med en liten skådespelartrupp bestående av yngre syskon och Carl Adams son Gösta. Men när de äldre tröttnade och växte ifrån dessa nöjen, tog jag över Thords ”teatermantel” och rekryterade kuskens barn och de äldre syskonbarnen. Detta kommer jag att gå in på i ett särskilt kapitel.

One Comment

  1. Tack Fredrik för att du delar med dig av vår gemensamma släkthistoria!
    Har du möjligen också berättelsen om Ragnhild tillgänglig ?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *